Vet inte riktigt hur jag ska börja eller hur jag ska formulera mig. Finns så mycket att säga, så mycket minnen, så mycket känslor. Helgen har minst sagt varit... kaotisk.
I fredags togs den mest fantastiska,genomsnälla och godhjärtade människa jag någonsin haft äran att lära känna ifrån mig och min familj. Världens finaste "Kjesse", den bästa låtsasmorfarn och medmänniskan någon kunnat ha, lämnade oss då hans hjärta helt plötsligt gav upp. Bara sådär.
Han som ställt upp i vått och torrt under hela mitt liv och som alltid prioriterat andras välmående - en vän eller främling, det spelade aldrig någon roll för honom. "Man ska alltid hjälpa varandra om man kan Johanna" brukade han säga, och det om något ska jag försöka ta med mig i livet.
Jag är så glad att vi hann ses och prata i veckan, och jag har fortfarande inte förstått att vi aldrig någonsin kommer ses igen. Men jag saknar honom redan så...
"Du var så god, Du var så glad
Du lämnar bara vackra minnen
Så svår är ändå denna dag
Så sorgsna våra sinnen
Men tack för allt vad Du oss skänkt
Vi vet Du på oss alltid tänkt"
Du lämnar bara vackra minnen
Så svår är ändå denna dag
Så sorgsna våra sinnen
Men tack för allt vad Du oss skänkt
Vi vet Du på oss alltid tänkt"
Och ja. Mitt i allt detta ska jag ju åka till Egypten inatt... har inte packat hälften och bikinin ligger just nu i tvättmaskinen, men jag känner bara att det får lösa sig bäst det vill. Har prioriterat att umgås med min fina familj, med mina fantastiska vänner och bästa Johan istället. Hur som helst kommer det vara tyst här en vecka framöver antagligen. Vi hörs efter semestern. Ta hand om er - och varandra!